"All välsignelse Du ger mig, tackar jag Dig för..."

Det är söndag, det är kväll och jag sitter hemma framför datorn, lyssnar på musik och väntar på att David skall komma hem ifrån det träningsläger i Trelleborg som han har varit tränare för hela helgen. För bara några timmar sedan befann jag mig på Solviken, på ett avslutningsläger med årets konfirmandgrupp. Och vänner, lova att ni tror på mig när jag säger att helgen har varit fullkomligt perfekt! Att få äran att befinna sig på ett helgläger med så fantastiskt härliga människor och dessutom med Gud i fokus, det är bara för underbart för att ta in. Så just nu känner jag mig helt fylld med kärlek och det är en ljuvlig känsla må ni tro.

Förutom att vi ägnade tid till att öva inför konfirmationsgudstjänsten, så hann vi även med att umgås väldigt mycket. Vi badade (ja, inte jag givetvis, jag tycker att det fortfarande på tok för kallt för det) sjöng, spelade gitarr, spelade spel, dansade, kikade film och åt en massa god mat. Dessutom hade vi undervisning, andakter och nattvard. Så helgen har sannerligen varit helt "späckad" som en brukar säga, men också helt fantastisk! En av de avslutande aktiviteterna är traditionsenligt "Tallriken" som går till på så sätt att varje deltagare får en papperstallrik med sitt namn på. Därefter skickar man sin tallrik medsols samtidigt som man då får en annan tallrik med någon av sina kompisars namn på. På denna tallrik skriver man några uppskattande ord till ägaren och skickar sedan vidare tallriken medsols igen. Och så här snurrar det på tills dess att man skrivit på allas tallrikar och återfår sin egen som då har hunnit bli fylld med vackra, varma och kärleksfulla ord och här ovan ser ni en bild på min tallrik. Behöver jag säga att det stärker en något otroligt att få läsa alla små meddelanden. Orden berör verkligen på djupet och letar sig ofta ända in i hjärtat där de hittar sig en vrå i vilken de sedan förblir. En ofattbart skön känsla!

Under veckan som gått har det för övrigt hänt en hel del. Jag har haft fullt upp varje dag och när jag inte haft saker att göra har jag legat helt slut på soffan eller sovit. Jag har haft så många "måsten" att beta av denna vecka, att jag inte ens hann gå på handbollsträningen i torsdags och då, mina vänner, då har det varit mycket. För i min värld så brukar allting gå att skjuta på för att jag skall kunna gå på träningen, det är litegrann en regel jag lever efter. Och när jag då uteblir av just "för mycket att göra" som orsak, då har det verkligen varit MYCKET att göra. Så nu hoppas jag att nästa vecka blir lugnare och att jag skall hinna med det som får mig att må bra. Det innebär att jag vill hinna umgås mycket med David, träna, umgås med vänner, läsa bok, gå promenader och njuta av att det är vår. Och vet ni vad? Jag har faktiskt redan nu på känn att nästa vecka kommer att bli fantastiskt! Helt klart en ljuvlig känsla att somna med på en söndagskväll!

"Run for your lives..."

10 km - återstår 9 km

10 km - återstår 8 km
10 km - återstår 7 km

10 km - återstår 6 km

10 km - återstår 5 km

10 km - återstår 4 km

10 km - återstår 3 km

10 km - återstår 2 km

10 km - återstår 1 km

MÅL!

o

o

o

Som jag tidigare skrivit om här på bloggen, så är löpning ingenting jag gärna sysslar med och definitivt inte distanslöpning. Det är sannerligen inte min grej och har så aldrig varit. Jag har alltid föredragit intervall- och backlöpning framför distanslöpning. Punkt slut. Men hinder är till för att övervinnas har jag hört, och detta med distanslöpning har verkligen varit ett mentalt hinder för mig länge. Jag kan pressa mig till mycket på banan under träning och matcher, men när det kommer till distanslöpning har min tidigare rutin varit att ge upp och det är just det som jag har gett mig sjutton på att övervinna nu.

o

Sedan några veckor tillbaks har jag kört några pass med distanslöpning i veckan och varje gång jag lyckas ta mig runt hela banan utan att stanna upp för att gå en bit, så känner jag att jag vinner självförtroende. Dels på så vis att jag känner mig nöjd med min prestation och dels på så vis att jag känner att om jag klarar detta som är så mentalt tungt för mig, så kommer jag också klara av att pressa mig själv lite längre inom andra områden av min träning eftersom jag numer vet till vilket ställe i mitt huvud som jag måste ta mig för att lyckas. Och detta mina vänner, känns så otroligt otroligt gött! Det känns verkligen som en seger att veta att jag både blir mentalt och fysiskt starkare varje gång. Jag gillart!

o

Idag åkte jag upp till Billingen för att ta en löprunda där. När jag sprungit distans i Borås har jag sprungit 7.3 och 8.2 km, så jag tänkte att jag testar väl milen idag. DET, mina kära vänner, skulle jag inte ha gjort. Motivationen var i botten redan innan jag började löpa och efter två kilometer kände jag mig redan mycket trött i kroppen, vilket gjorde att jag inte orkade mentalt och jag valde att börja "powerwalka" istället. Men när det var fem kilometer kvar tänkte jag ungefär såhär: "Emma för fasen, slutför detta nu! Pallar du inte detta, hur ska du palla de utmaningar som du kommer att ställas inför om du nu ska nå dit du vill? Det är vad du gör idag, som avgör hur morgondagen blir, så spring nu för sjutton!" Och så sprang jag de sista fem kilometerna och svor för mig själv varje gång jag möttes av en ny skylt som angav hur långt det var kvar till mål. Men jag nådde dit och det är jag riktigt nöjd med. Att först underprestera och sedan lyckas resa sig från det och slutföra rundan så som jag gjorde väljer jag att se som en seger mot mig själv. Och nästa gång jag ger mig ut så planerar jag att punktera matchen från start. Så är det med det.

o

Herr ordförande kan därför slå klubban i bordet nu, för beslutet är taget! Tack för mig. Nu lämnar jag er åt era egna tankar och säger: "På återseende gott folk! Ta hand om er för ni är värdefulla!"

"Sen en tid tillbaka har jag varit trött..."

Sen en tid tillbaka har jag varit trött
Försökt att vara allt på samma gång
Så mycket man kan göra och borde och vill
Mitt i allt så ska man räcka till

Raderna är hämtade från låten Sen en tid tillbaka med Melissa Horn. Ni som inte lyssnat något på hennes musik, gör det! Jag tycker att hennes röst är helt förtrollande och när jag tidigare idag fick på just denna låten på min iPhone så kändes det som att det lika gärna kunde ha varit jag som stått bakom texten. För det är nämligen så att sen en tid tillbaka har jag varit trött. Ja, faktiskt mycket trött till och med. En stor del av mig vill påstå att det hela började i höstas i samband med att det körde ihop sig totalt för mig i skolan, men den resterande delen kan inte göra sig kvitt med känslan av att det egentligen började mycket tidigare än så. Jag har nog, precis som Melissa Horn uttrycker det, försökt att vara allt på samma gång lite för länge. De senaste åren har jag maxat min vardag så till den grad att jag nu för tiden finner det svårt att göra ingenting.

För att förtydliga hur jag menar så kan vi ta denna helg som ett exempel. Jag och David är uppe i Skövde och bara tar det lungt, vilket verkligen känns välbehövligt då det den senaste tiden har det varit riktigt tungt på jobbet. Ja, milt uttryckt kan jag säga att den verksamhet som jag tackat ja till en anställning inom, helt enkelt har uppdagats innebära en mycket större utmaning än vad jag först trodde och kunde föreställa mig. Detta har tagit mycket energi av mig och med tanke på hur min skithöst såg ut, så låg jag egentligen på minus redan innan jobbet började göra anspråk på sin andel. I sin tur har detta medfört att jag allt som oftast verkligen längtar till helger som denna, då jag inte har någonting inplanerat och då jag bara kan chilla och ladda batterierna genom att göra ingenting. Inom mig vet jag nämligen att det är just den typ av återhämtning som min kropp behöver, framförallt med tanke på att i princip alla helger det senaste året har varit heelt fyllda med matcher. Problemet är bara att min kropp tycks ha glömt av att det är egentligen är njutbart att koppla av, för nästintill varje gång som jag har lyckats hålla almenackan ren för att få en helg som denna, så lämnar min kropp in en protest. Min önskan är ju att avkopplingen ska ge energi och välmående, men istället så börjar det krypa inuti mig, jag mår illa, får ont i huvudet och känner mig stressad. Inte en helt normal reaktion på en timmas soffliggande med en bok i händerna, eller hur?! David, den stackarn, han fattade väl ingenting när jag blev helknäpp här innan. Eller så var det precis det han gjorde. Han sa nämligen att det inte var en konstig reaktion eftersom jag har kört på i alldeles för höga hastigheter så väldigt länge att jag nu måste träna mig på att göra ingenting ibland också. Mamma sa detsamma när hon lyckades tajma tidpunkten för sitt telefonsamtal så att hon ringde mig när jag var mitt i mitt bryt och visst har de nog båda en poäng. Jag inser det. Om jag drar mig till minnes riktigt långt bak i tiden, så vet jag att mamma faktiskt alltid har sagt att jag tar på mig för mycket och att jag aldrig saktar ned. Och ska nu en gammal hund lära sig att sitta så krävs det nog en stor dos med tålamod och en lika stor dos med ihärdighet misstänker jag, och utan att vara självgod vill jag nog påstå att det är två egenskaper som ligger mig nära till hands. Så ge mig bara lite tid, så ska jag nog se till att bli en framtida mästare på att göra ingenting!

And ladies and gentlemen, I will succeed! I know it!
Over and out! Check! (eller "koll" som en kan säga i Sverige...)

"Gud var god när du blev till..."

(Fotograf - Elin Ohlsson)

o

Att vara vän med Lisa, det är något fint det. Att vara i hennes närhet är underbart. Det får mig alltid att känna sig levande, sedd och älskad. Ja, jag tror faktiskt Lisa har den effekten på alla som möter henne och jag känner mig inget annat än tacksam som får kalla henne för min vän.

De senaste månaderna har hon jobbat som Au Pair i England och vad jag förstått så har hon trivts fantastiskt bra och något säger mig att denna tiden både har utvecklat och givit henne mer än vad hon själv först vågade hoppas på. Det verkar iallafall så och det gör mig glad för hennes skull. Mycket glad!

Och vet ni vad? Nu är det inte många dagar kvar till Lisa flyttar hem och det ska verkligen bli fantastiskt roligt att ha henne boendes i stan igen. Vi har längtat. Jag har längtat. Det kommer helt enkelt att bli underbart! Därför återstår det endast en sak kvar för mig att säga, nämligen:

Välkommen hem Lisa! Du är saknad.

"I said it's too late to apologize..."

"Why don't you like olives?!" blev jag frågad av en servitör på en restaurang på Skiathos i Grekland när jag beställde en grekisk sallad utan oliver i somras. Han hade precis tagit upp beställningen och börjat gå mot köket, men tre meter ifrån oss stannade han upp och vände sig om och frågade mig detta. Och tro inte att han gjorde det med någon klämkäck trevlig ton. Nej, nej! Föreställ er istället en vitskjortad grek som spände ögonen i mig och frågade detta med ett tonläge och en engelskabrytning i stil med Marlon Brandos tolkning av Vito Corleone i Gudfadern (bortsett från den lilla detaljen att Corleone givetvis var från Sicilien förstås). Servitörens uttalande "Why don't you like olives?" och Corleones "I'm going to make him an offer he can't refuse" kändes plötsligt rysligt synonymt med varandra. Självklart skämtade han med mig, men jag misstänker att det ändå fanns ett visst mått av en underliggande irritation över att jag som gäst i deras land undanbad mig att behöva äta oliver, som välkänt är en av deras exportstoltheter. Jag insåg då att det nog inte är så poppis att beställa en grekisk sallad utan oliver av en grek.

Fast om man inte gillar oliver, vad ska man göra då? Ett tillvägagångsätt skulle kunna vara att låta oliverna vara kvar i salladen, men helt enkelt strunta i att äta dem. Fast personligen tycker jag att det känns mer ohyfsat än att be om en sallad utan. Jag gillar inte att lämna mat på tallriken helt enkelt, plus att jag tycker att det känns som slöseri att beställa en sallad med oliver när jag redan på förhand vet att jag inte kommer att äta upp dem. Därför har jag fortsatt att beställa grekisk sallad utan oliver och gjorde även det igår när vi köpte hem mat ifrån Restaurang Oliven. När jag framförde min önskan om att få köpa en grekisk sallad utan oliver fick jag som svar: "Du menar att du ringer till en grekisk restaurang som heter Oliven och ber om att få en grekisk sallad UTAN oliver? Sådant tar vi extra betalt för!" Han lät inte lika irriterad som servitören i Grekland, utan visade tydligare att han faktiskt skojade. Dock anande jag återigen samma dolda budskap under fasaden, nämligen att man helt enkelt inte bör fråga en grek om att få en grekisk sallad utan oliver. Jag börjar misstänka att det liksom ses som lite ofint...

"It requires a dedication..."

Tre saker förgyllde min dag igår. 1) Konfirmationen. Sören Garphammar var där och berättade om hans missionsresor till olika arabländer och det var verkligen fantastiskt intressant att lyssna till. 2) Min löprunda. Jag lyckades trotsa alla negativa tankar och gav mig ut i löparspåren på Kransmossen igår. Resultatet blev en sväng på 7.3 kilometer. Mycket gött! 3) Min kväll med David. Lite musiklyssnande, en god kycklingsallad, en film och goa samtal gjorde att dagen fick en perfekt avslutning.

Nu är kaffet klart och det är dags att äta lite frukost och läsa tidningen nu. Efter jobbet blir det till att åka direkt upp till Hestra för att kanske hinna med en löprunda innan träningen börjar. Determination och dedication är kodorden för denna försäsongen!

"I party with my pain..."

....och så har äntligen försäsongen 2010/2011 rullat igång. Igår hade vi det första kollektiva handbollspasset efter vårt tre veckor långa uppehåll och jag måste säga att det kändes grymt gött att få lira lite handboll igen. Det är inte klokt vad jag saknar det vid sjukdomstillfällen och uppehåll. Det är precis som att både huvud och kropp behöver en viss dos handboll för att må bra och den endorfinkicken jag fick av träningen igår, den var efterlängtad. Kroppen behövde den.

Dock så kan inte säga att kroppen hade något större behov av att utsättas för handbollsbrutaliteter som fjunis-blåsor, utan de kom som en oönskad gäst ungefär efter halva träningen. När det sedan endast återstod tio minuter av träningen och vi var mitt uppe i en kontringsövning, klev jag av. Då var inte blåsorna blåsor längre, utan öppna blödande sår. Inte vackert och inte heller särskilt bekvämt. Och även om alla handbollsspelare får räkna med att drabbas av fjunis-blåsor någon gång, så är det ändå rätt beundransvärt att man, som Antonio påpekade igår, aldrig lär sig att ta måttligt med klister första träningen efter ett upphåll. Istället tar man lika mycket klister som vanligt, vilket givetvis resulterar i samma sak varje gång. Det vill säga skinflådda fingrar som leder till tejpning av fingrar som sällan ändå aldrig håller, vilket i sin tur leder till svordomar över att tejpen åker av och nya försök att tejpa fingrarna och sådär håller det liksom på. You just gotta love it! Eller?!

I övrigt kan jag säga att jag kände mig högst medveten om att jag levde när jag skulle kliva ur sängen i morse. Förutom att mina fingerspetsar sved så värkte det både i mina ljumskar, axlar och armbågar. Utifrån min analys av detta kan jag dra slutsatsen att tre veckors uppehåll är en fullt duglig tidslängd för att kroppen skall glömma hur det är att träna handboll. Löpning i all ära, det har hjälpt mig att känna mig någorlunda "fysiskt igång" under uppehållet, men det kan inte på något sätt jämföras med de rörelser som jag utför på banan och DET känns idag kan jag lova...

Fotnot: För er som inte vet vad fjunis-blåsor är så är det en inom handbollen välkänd fingeråkomma som oftast uppstår i en kombination av för mycket klister (som används för att greppa och hantera handbollarna bättre) och ovana "finkänsliga" fingar. Begreppet "fjunis" har uppkommit genom att denna fingeråkomma vanligen drabbar alla första års juniorer (det vill säga "fjunisar") då de för första gången börjar använda klister. Därför är det på så vis oftast ytterst roligt att påpeka och småpika sina lagkamrater som fortfarande drabbas av dessa blåsor i seniorålder. Oturligt nog är nu jag en av dem och är därför inte lika kaxig längre...